En möbelklassiker på önskelistan – Wegners Y-stol

Hans J. Wegner har designat många möbler genom tiderna, men Y-stolen (CH24) är nog mest känd. Stolen började produceras hos Carl Hansen & Søn 1950 och var den första av Wegners stolar som blev massproducerade. Än idag är den en av de mest efterfrågade möbelklassikerna på marknaden.

Hans J. Wegner var förhållandevis okänd när han 1949 inleder ett samarbete med möbelproducenten Carl Hansen & Søn. Den dåvarande administrative direktören Holger Hansen och hans säljare Ejvind Kold Kristensen blev genast förtjusta i Wegners luftiga möbeldesign. Just lätthet ansågs vara precis vad efterkrigstidens danskar behövde efter krigsårens tunga och bastanta möbler.

Y-Stolen kom att se världens ljus som en av fyra stolmodeller som Wegner fick i uppgift att designa, en stol som är både lätt, elegant och bekväm. Stolen fick sitt namn från den karakteristiska ”Y” formade ryggen.

Y-stolen kom att bli en stor utmaning att producera. Under tre veckor innan själva produktionen skulle börja flyttar Wegner in hos familjen Hansen för att i lugn och ro kunna finputsa designen. Wegner önskade under inga omständigheter att kompromissa med stolens vackra uttryck och komfort. Stolen kan verka enkel, men den ska gå igenom mer än hundra led innan den är färdig. De flesta av processerna är gediget hantverk, Wegners sinne för detaljer lämnade nämligen inget åt slumpen. Ryggen är tillverkad av böjträ som ångats till rätt form och därefter passat ihop med de andra delarna. Den lilla böjen på stolens bakben är noga utprovad för att stolen ska vara både vacker och hållbar. Samtliga trädetaljer är än idag handputsade och sitsen flätad av 120 meter papperssnöre.

Y-stolen är en riktig klassiker, ett hantverk som aldrig går ur tiden. En stol som står högt upp på vår önskelista, som vi nog får spara till under många år. Men vad gör det när man har något så vackert att se fram emot. Hans J. Wegners Y-stol var det alltså.

Källor: Flot Rum, Larsson Furniture, Olsson & Gerthel 

 

 

 

Cathrineholm och Lotus

Jag tänkte att jag skulle fortsätta min serie om designhistoria med emaljföremål från norska Cathrineholm. Det här är föremål som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Varför ska ni få veta här.

Cathrineholm var ett emaljverk i Halden, Norge. Halden ligger precis vid gränsen till Sverige och det är här jag har mina norska rötter. Cathrineholm kom att bli mest känt för sina skålar, grytor, kaffepannor och fat med det distinkta lotusmönstret. Designern bakom hette Grete Prytz Kittelsen. Det är här det blir lite snurrigt. Grete Prytz Kittelsen designade formen på produkterna, inte själva lotusmönstret.

Cathrineholm var däremot helt övertygade om att det behövdes ett mönster på kollektionen också, det skulle tilltala Haldens hemmafruar mer. Uppdraget hamnade hos en av deras egna designers, Arne Clausen. Arne var anställd av Cathrineholm som mönsterformgivare och kom att stå bakom många av deras produkter genom åren. 1962 fick han alltså uppdraget att utsmycka Gretes enkla designs och resultatet blev lotusmönstret. Arne har dessutom visat sig vara en släkting till mig.

Men vad tyckte då Grete Prytz Kittelsen om tillägget? Enligt uppgift ska hon ha hatat det! Hon tyckte att mönstret helt förstörde hennes design och att det konkurrerade med själva ändamålet, föremål att servera mat i. Men hon kom med tiden att acceptera det i alla fall. Det är tufft att vara formgivare.

Cathrineholms lotusmönster kom att bli en stor succé och Cathrineholms bäst säljande serie genom tiderna. Arnes lotus har dessutom dykt upp på plastskålar från danska Lyngby Porselen, och nu senast har de reproducerats på porslinsskålar från samma företag. Ett riktigt tidlöst mönster med andra ord.

Jag har som sagt växt upp med Cathrineholm, har mina rötter i Halden och är släkt med lotus formgivare. Lotus står oss nära. Mamma har flera grytor, faster likaså. Farmor och farfar hade flera delar och till och med mormor i Norrland hade ett antal skålar som hon fått i julklapp. De flesta har en bottenfärg som är orange, brun eller mörkgrön, de färger som var inne på sjuttiotalet. Men jag har fått en riktig godbit av min faster: en kaffekanna med rött mönster på vit botten. En riktig pärla!

Idag är det nästan lättast att hitta Cathrineholms produkter i amerikanska webbshoppar. Catherineholm är riktigt inne i USA och det finns ett stort antal samlarforum. Det är nästan lite synd att de inte är fullt lika uppskattade här hemma , men jag är helt säker på att det bara är en tidsfråga, speciellt i och med nyproduktionen av porslinsskålarna. Så börja samla så har ni en riktig designklassiker för framtiden.

Bildkällor: Cathrineholm Fan, Etsy, Made in Norway

Upsala-Ekeby.

Då jag har ett stort intresse för designhistoria så tänkte jag presentera några av mina favoriter här på bloggen Först ut är keramik från Upsala-Ekeby, något som fortfarande går att hitta på loppisar till ett rimligt pris. Det man oftast snubblar över är den grön- och vitglaserade Upsala-Ekebykeramiken från 30-, 40- och 50-talen. Keramik i rena, geometriska former, som av kritikerna kallades för ”en sträng och måttfull formgivning”. Det låter något det, eller hur?!

Upsala-Ekeby AB bildades 1886 för att producera tegel och kakel. Ett år senare började man också tillverka keramik. I takt med industrialiseringen blev föremål av porslin allt billigare. Från att ha varit samlarobjekt och lyxartiklar blev porslinet en massproducerad förbrukningsvara, snart kunde alla ha porslinstallrikar och små porslinshundar i finrummet. På 1910-talet kopierade man fortfarande utländska keramiska produkter, men Hemutställningen 1917 på Liljevalchs ledde till att UE började anställa egna konstnärer.

Hemutställningen 1917 på Liljevalchs konsthall i Stockholm var en reaktion på massproducerandet av varor och föremål, och det som ansågs vara en ”allmän förfulning”. Utställningen arrangerades av Svenska Slöjdföreningen (numera Svensk Form). Slagordet ”Vackrare vardagsvara“ fick stor genomslagskraft. Slöjdföreningens ordförande Gregor Paulsson ville att konsten skulle föras in i fabrikerna, konstnärerna och industrin skulle samarbeta. Målet var att alla skulle få tillgång till vackra ting med genomtänkt formgivning.

Tillverkningen av hushålls- och konstkeramik blev med tiden framgångsrik och Upsala-Ekeby hade ett flertal skickliga formgivare och keramiker som ytterligare ökade tillverkningens popularitet och status. Allt gods vid Upsala-Ekeby var lergods av lera som fanns nära fabriken. Upsala-Ekeby förkortades ofta med ett ”UE” under godset i fråga, eller med endast ordet ”Ekeby”.

Vi har några godbitar från Upsala-Ekeby här hemma. Gunillakrukan kommer från min mormor, tyvärr saknar den sitt svarta originalfat. Den designades på 1950-talet av Bertil Nilsson. De fina art decovaserna i kopparoxidglasyr har vi ärvt efter svärmor, de är troligtvis (stämplarna är svårtydda) designade på 1930-talet av en av UE:s främsta formgivare, Anna-Lisa Thomson.

Man kan också roa sig med att jämföra en internationell designer som nu kommer starkt på den svenska marknaden, Jonathan Adler, med Upsala-Ekebys Anna-Lisa Thomson. Här är det väldigt lätt att se många likheter, organiska mönster som kombineras med mjuka former i föremål som verkligen pryder sin plats. Den största skillnaden är att Adlers vas kostar 1.500 kronor medan UE:s vas kostar 200 kronor. Så dagens loppistips får nog bli att hålla ögonen öppna efter vaser och krukor från Upsala-Ekeby och samtidigt värna om ett svenskt designarv.

Textkällor: Wikipedia, Kerstin Björn  Bildkällor: Uppsala kommun, Antikvärlden, Jonathan Adler